Läs historien om Europas mest eftersökta vin under en stor del av 1700-talet; Tokaj. Vin des rois, Roi des vins – kungars vin, vinernas kung. Alla ville ha det och det sägs till och med att inköpen av Tokajer uppgick till en tiondel av Tsarrysslands totala budget under mitten av 1700-talet. Samma historier går gärna varma om Madeira och mången vinartikel om vulkanön ute i Atlanten inleder med att omnämna dryckens betydelse vid amerikanska självständighetsförklaringens undertecknande 1776 – att det var med Madeira man skålade friheten. Det uppvärmda och förstärkta vinet var den civiliserade drycken i dåtidens Amerika.
Även vinerna från Douro, det vill säga portvinerna, det snudd på utdöda Carcavelos-vinet utanför Lissabon och botrytisstinna Sauternes eller tyska honungsdrypande TBA-viner går det historier om, berättelser som gärna får in en på eskapismspåret och drömmar om en svunnen tid. Trots allt bor det nog en liten vinromantiker i de flesta av oss.
Den vakne läsaren har redan sett den röda tråden i det hela; dåtidens creme de la creme var sött och relationen man hade till socker var inte alls som den vi har idag. Numer för söta viner en undanskymd tillvaro och klassas som dessertviner.
Av naturliga orsaker så var vinerna från olika hörn av Europa men mitt i allt detta så är det ändå oerhört fascinerande att en av de mest eftersökta dryckerna kom utanför kontinentens gränser – dåtidens Sydafrika. Visserligen skapat av européer men likväl, Vin de Constance blev ett av få ikonviner under ett par sekel och bland annat det franska kungahuset skickade representanter till Constantia, för att säkra hovets leveranser av vinet.
Holländarna var först med att etablera sig i Sydafrika; mycket på grund av de egentliga ”upptäckarnas” ointresse, Portugal, men även tack vare Nederländska Ostindiska Kompaniets etablering på plats. Holländarna fick sällskap av franska Hugenotter och med tiden kom även fler nationaliteter dit. Vinrankor planterades tämligen omgående vid etableringen under senare delen av 1600-talet. Begreppet boer växte fram.
Egendomen Groot Constantia etablerades 1685 av holländarna och den första vid rodret var tillika kolonins förste guvernör, Simon van der Stel. Vinets renommé härifrån låter inte dröja på sig och det fuktiga klimatet nere vid Kapstaden visar sig vara perfekt för söta viner. Och alla ska såklart dricka det i Europa; franska hovet, tsaren, Preussen och även Napoleon tröstdrack kopiösa mängder av vinet när han var förvisad till St Helena.
Och såhär fortsätter det under 1700- och 1800-talet, tills vinlusen även når Sydafrika och allt bara blir elände. Med vinrankornas död så försvinner också vinet. Visserligen fortsätter man producera Vin de Constance efter att en lösning mot phylloxera introducerats, men jämfört med tidigare så är mängderna minimala och inte av kommersiellt värde. Boerkrigen, två världskrig och sedermera förändrade preferenser bland världens konsumenter gör att vinstilen aldrig riktigt återfår sitt renommé utan istället frodas mytiska berättelser kring det legendariska vinet från Groot Constantia i vinlitteraturen, samtidigt som det från och till dyker upp gamla 1800-tals flaskor från källare runtom i Europa.
Under 1800-talets första hälft hade egendomen Groot Constantia delats upp i två och härifrån etablerades Klein Constantia 1823. Och just den senare är den som åter väcker liv i Vin de Constance när man efter noggranna studier kring vinets historia, druvsorter och produktionsstil släpper en 1986:a om än i minimal skala. Med 1987:an blir vinet däremot kommersiellt och Klein Constantia buteljerar även i den udda flaskformen som var vanlig under tiden när flaskor endast blåstes för hand och fick en liten puckel längst ner.
Idag har andra producenter i Constantia-dalen följt efter och startat produktion av det klassiska vinet även om det endast är Klein Constantia som kan uppvisa ett track record på 30 årgångar. Druvan de använder är den gröna muscat de Frontignan och det har dividerats kring om även den blå varianten av druvan ingick i det historiska vinet, något som exempelvis Groot Constantia använder sig av i sin nutida Vin de Constance. Precis som med Tokaj, men till skillnad mot de uppspritade vinerna som glänste för två-trehundra år sedan, så bygger Vin de Constance på naturlig sötma. Däremot är tanken att det inte ska vara botrytisangripet.
Vinet från Klein Constantia lagras idag i en mix av ekfat från Frankrike och Ungern (minns att ungersk ek hade större renommé innan världskrigens tid och att även fransmännen föredrog den) samt ungersk akacia. Tiden på ek är oftast tre år och vinet ligger på sin jästfällning. Såväl sötma som syra varierar beroende på årgång men snittet ligger kring drygt 150 gram socker per liter och syran mellan 7-9 gram per liter. Sedan 2012 är det nya ägare vid Klein Constantia och vissa justeringar har skett av vinet; indikationerna såhär långt visar enkom på ett ytterligare kvalitetslyft.
Inför en större muscatprovning provade Livets Goda en Vin de Constance från Klein Constantia men vi har även provat äldre årgångar från samma producent – och ja, de åldras oerhört väl.
2011 Vin de Constance, Klein Constantia
Stor, elegant doft med inslag av äpplen, nötter, apelsinskal, honung och rostade fat. Tät smak med toner av kanderade äpplen, hösthonung, fat, aprikosmarmelad och torkade blommor. Simmigt söt men i fin balans och med markerad syra. Långt avslut.
Livets Goda-panelens intryck: 93 LGP
Vill du prova en Vin de Constance, känna doften och smaken av historia, kontakta då importören Amka Vinimport som via privatimport just nu säljer 2013 för 429 kr (50 cl). Processen är enkel och efter att ha registrerat ett konto på Systembolagets hemsida så klicka här för själva privatimportförfarandet.