Hem Musik Ur musikarkivet: Bäst just då – 1982

Ur musikarkivet: Bäst just då – 1982

av Livets Goda

Listades år 2005 av Anders Lundquist (AL), Ola Karlsson (OK) & Anders Enquist (AE)

The Cure: Pornography (Fiction/Universal) Pornography räknas av Robert Smith själv som del ett i den trilogi som fick senare uppföljare i Disintegration och Bloodflowers. Den är en av bandets mörkaste plattor, vilket säger en del. Kanske var de här de fick den definitiva depprockstämpel som hängde kvar långt efter att Robert Smith bevisat att han också kan skriva de gladaste popdängorna i kvarteret – om han ville. Pornography finns i DeLuxe-version, ommastrad med massor av bonusmaterial samt historien bakom plattan i en fet booklet.(AL) Richard & Linda Thompson: Shoot Out The Lights (Hannibal) Det har kallats världens bästa skilsmässoalbum, då makarnas äktenskap knakade i fogarna under inspelningen (och sedermera också sprack strax därefter). Men låtarna, som skrevs ett par år innan, avslöjar egentligen ganska lite om vad som försiggick i det Thompsonska hushållet, frånsett då Don’t Revenge On Our Love och Did She Jump Or Was She Pushed. Ett fantastiskt album är det i vilket fall, särskilt avslutande rysaren Wall Of Death. (OK) The Church: The Blurred Crusade (EMI) Jag måste erkänna att jag inte kan vara objektiv när det kommer till detta australiensiska band. Föll pladask redan för videon till The Unguarded Moment i Måndagsbörsen 1981 och rusade ut och köpte deras debutalbum dagen därpå. Denna uppföljare är mer akustisk, mindre naiv och förvarnar om den inriktning mot psykedelia och droginfluerad mystik och gitarrkaskader som senare skulle prägla bandet. Här är de fortfarande en läcker länk mellan The Byrds och tidiga Ultravox.(AL) Yazoo: Upstairs at Eric´s (Sire) Depeche Mode fick en jättehit med Just Can´t Get Enough, släppte debutalbumet och Vince Clarke hoppade av. Och ingen fattade någonting. Men när Vince dök upp tillsammans med Alison Moyet under namnet Yazoo och albumet Upstairs at Eric´s rätades alla frågetecken ut. Albumet var ett av de mest bluesigaste, souligaste och vackraste syntpopalbum vi någonsin hört. Som Alison Moyet sjunger i fantastiska Midnight. Mer behövs ju inte sägas… (AE) Ultravox: Quartet (Chrysalis/EMI) Efter Vienna och Rage In Eden höll den Midge Ure-ledda versionen av Ultravox ställningarna. Reap the Wild Wind, Visions in Blue, We Came to Dance och Hymn är alla underbart pretentiösa höjdare. Beatles-mentorn George Martin hjälpte till med produktionen. Efter detta skulle de tappa inspirationen, med några mäktiga undantag (läs: Dancing With Tears In My Eyes). Men det var innan Ure kom med som de var verkliga pionjärer…(AL) Grandmaster Flash and The Furious Five: The Message (Sugar Hill) När historien om rap och hiphop ska skrivas så har naturligtvis The Message sin klara plats. Inte bara för det New York-knorriga titelspåret, utan även för funkiga rap-ripoffs av klassiska It´s A Shame och Tom Tom Clubs Wordy Rappinghood (här It´s Nasty). Groove, funk, rap, ja, The Message ”had them all”. På The Message finns naturligtvis The Adventures Of Grandmaster Flash On The Wheels Of Steel – den numera klassiska ripoffen av Chics Good Times, där vi även kunde höra Blondies Rapture och Queens Another On Bites The Dust i några partier. Ja, vad skönt… (AE) Devo: Oh No! It’s Devo! (Warner) Vissa menar att DEVO vid det här laget tappat sin innovativa, kompromisslösa ådra och blivit för mycket mainstream, men Oh No! It’s Devo, har sina stunder. Satiren, finurligheten och lekfullheten är intakt, väl demonstrerad på Peek-A-Boo, That’s Good och Big Mess, men å andra sidan är det som är dåligt riktigt jävla kass. Att den ändå kvalificerar sig här säger väl en del om hur hög bandets lägstanivå var. (OK) Kate Bush: The Dreaming (EMI) ”Det här är min första manliga skiva” sa Kate Bush när hon skulle beskriva The Dreaming. Och visst. När jag såg om liveupptagningen från hennes enda konsertturné (1979) på Popcornfestivalen slog det mig hur mycket pianodrillandet och vääääldigt ljus sång dominerade. På The Dreaming blev musiken plötsligt mycket rytmisk. Trummorna står för det suggestiva och titelspåret är mer Burundi-inspirerat. Eller kanske var det Joni Mitchell, Peter Gabriel och Adam & the Ants som hon lyssnat på… (AL) Thin Lizzy: Renegade (Mercury) Förvisso kändes allt då, 1982, som en upprepning och ett desperat försök att åstadkomma ett nytt Bad Reputation-album. Och faktum är att Phil Lynott vid den här tidpunkten var mer intressant som soloartist. Men så här ett antal år i efterhand är det ändå enkelt att konstatera att det var så snyggt gjort att Renegade mer borde beskrivas som en fin slutsummering av all den variabla hårdrock Thin Lizzy gjorde på 70-talet. Och titelspåret är så vackert så. (AE) Roxy Music: Avalon (Virgin/EMI) Den upplaga av Roxy Music som här byggde atmosfärisk loungemusik för mondäna cocktailpartyn var förstås helt väsensskild från det störiga artpunkband som debuterade med Virginia Plain tio år tidigare. Vilken era man föredrar är en smaksak. Klart är dock att den blandning av innerlighet och yta som ryms i More Than This, While My Heart Is Still Beating och titelspåret känns lika unik i dag som när dem kom. Sensuell som en smekning, sexig som en lyxjakt. Visade presumtiva nyromantiker ”how the big boys do it”.(AL) Peter Gabriel: Peter Gabriel (Virgin/EMI) Soundet på den fjärde obetitlade Gabriel-plattan i rad byggdes med trummaskiner, samplers och annan state of the art-utrustning. Ändå är den mänsklig. I Have The Touch vidareutvecklar treans tema om kontaktproblem, medan The Rhythm Of The Heat och Shock The Monkey handlar om att tappa kontrollen. Wallflower (om politiska fångar som torteras) förblir en av de mest gripande ballader som skrivits. Redan kring detta album sålde Gabriel ut Hovet. Fyra år senare var han superstjärna. (AL) Orange Juice: You Can´t Hide Your Love Forever (Polydor) Bara omslaget borde räcka som motivering till att detta album finns med på en sådan här lista. Men nu var ju Orange Juice naturligtvis så mycket mer än bara omslag. Och fortfarande idag lyser bandets kokande gryta av ska, poppunk, rock och calypso på ett alldeles osedvanligt talangfullt vis. (AE) Billy Joel: The Nylon Curtain (Sony BMG) Paul Simon sa en gång att Billy Joel var talangfull men för slarvig. Simon var nog också lite avundsjuk på den spontanitet som han själv saknade. Få personer har haft det naturliga flödet i så många olika genrer. Han behärskar Motown, Brill Building, Stevie Wonder-ballader, powerpop, doo-wop och till och med ”klassisk” pianomusik. På detta löst hållna konceptalbum om öst och väst märks både Beatlespop, orkestrerad psykedelia och bedårande ballader. (AL) Dexys Midnight Runners: Too-Rye-Ay (Mercury) Come On Eileen dödade Kevin Rowlands karriär. Jo, så blev det. Come On Eileen skymde det han gjort innan och nästan allt efter. Och det finns faktiskt fortfarande ”vanliga” människor som inte har en aning om att ”deras älskade” Come On Eileen finns på detta album. Att det ens existerar. Som inte har en aning om vad som mer dolde sig och fanns bakom denna outslitliga dängas kompositör. Hur hårt det än låter så var Kevin Rowlands Dexys de facto ett ”one hit band”. Jag själv får fortfarande rysningar när The Celtic Soulbrothers inleder. Jag gråter fortfarande när jag lyssnar på Old. Och ja, jag älskar fortfarande Come On Eileen. (AE) Paul McCartney: Tug Of War (EMI) I och med de två kanonalbum han gjort på senare år är det lätt att dissa tidigare soloförsök. Det vore att ta i. Inför Tug If War vågade Macca fråga Beatles-producenten George Martin om han ville producera (något som Lennon aldrig vågade fråga). ”Visst” sa farbror Martin. McCartney skickade över låtarna varpå demonproducenten svarade. ”Visst, det finns några här som går att använda. Skriv vidare”. Vilket ingen hade vågat säga till Beatleslegenden på många år. Mesigt och smörigt, javisst – men en ärlig representation av McCartneys kynne. (AL) Rupert Hine: Waving Not Drowning (A&M) Syntmaestron Hine är kanske mer känd som producent, men han har ett gäng ganska habila soloalbum på sitt samvete, varav detta är det näst bästa (Immunity från året innan är vassare). Här ligger emfasen mer på piano än på syntarna, men den detaljrika, och ambitiösa produktionen är klassisk Hine. Riktigt snyggt omslag också. Jag hade det på väggen hemma, när jag till slut vågade kom ut ur hårdrocksgarderoben och erkänna att synth faktiskt var rätt coolt. (OK) Hall & Oates: H2O (RCA/Sony BMG) De har kallats världens främsta företrädare av blue-eyed soul (som kan sammanfattas som ”vita män som spelar soul”). Oavsett allt detta är H2O ett av de få album från 1982 som inte låter ett dugg daterade i dag. Produktionen är slick – visst. Låtarna är skamlöst kommersiella. Men med den här nivån på låtskrivande, (hårdrocks)producenten Neil Kernons träffsäkra ljudbild och Daryl Halls röst kan man knappast misslyckas. Innehåller superhiten Maneater, rysarballaden One on One och Mike Oldfields Family Man. (AL) Haircut 100: Pelican West (Arista) Nick Heyward fick efter detta bandets första album hybris, det vill säga prestationsångest. Han kände sig även utstött och konkurrentutsatt av de övriga bandmedlemmarna, som också trodde de hade Nicks förmåga. Men utan Nick var Haircut 100 ett band utan både talang och låtar. Det förstod de övriga bandmedlemmarna så småningom och det blev bara ett album till utan Nick. Pelican West å andra sidan var ett grymt lovande debutalbum och är fortfarande ett album med fantastisk snygg, medryckande och melankolisk popmusik. (AE) Donald Fagen: The Nightfly (Warner Music) Egentligen är denna syskonplatta till Gaucho låtmässigt svagare än det mesta Steely Dan släppte under sin storhetstid på 70-talet. Den ”testa din stereo”-sterilitet som de brukar anklagas för passar egentligen bättre in på The Nightfly, med dess ploppande syntar och återhållsamma precision. Ambitionen att göra en perfekt platta må vara lite avtändande men idén att beskriva 50-talets amerikanska framtidsoptimism (”What a beautiful world this will be/What a glorious time to be free”) är konsekvent genomförd och man känner att allt är självupplevt. (AL) John Cougar: American Fool (Mercury) Jack & Diane. Säger det er nåt? Jodå, John Cougars enda riktiga hit är med här. Minnesvärd är också Hurts So Good, och…inte så himla mycket mer. Men det räcker. På dessa två låtar cementerade Cougar sitt framtida artistskap, som kom (och fortfarande) pendlar mellan uselt och det det-här-är-ju-inte-så-dumt. Jack & Diane gör honom också till en av de stora, romantiska americanapoeterna. Om så bara för dryga tre minuter. (OK) Toto: IV (Columbia) Snygg, slick och amerikansk studiovästkustpop med rockiga och jazziga inputs. Totos fjärde album var och är ett mästerligt album i denna genre. Dessutom med stor hitkänsla och starkt lysande låtar som Rosanna och Waiting For Your Love. Inget att skämmas för. Försvarstal uteblir därmed… (AE) Steve Miller: Abracadabra (Capitol) Från renodlad bluesman till hitpopmakare – steget för Steve Miller var egentligen inte så stort. Hookar hade han alltid varit duktig på, men det var när han tog sin älskade blues och fräschade upp den med trendriktig new wave och renodlad pop som han fann guld. Åtminstone försäljningsmässigt. Abracadabra har åldrats ganska dåligt som album sett, men det finns ändå tillräckligt mycket bra låtar för att den ska vara värd att låna ett öra även idag. Fast titellåten har vi ju hört till leda. (OK) Bruce Springsteen: Nebraska (CBS) En av Brucans mest omtvistade skivor. Ut med E Street Band, in med…tja, ingenting mer än Bruce själv egentligen. Avskalat, naket och i total avsaknad av produktion låter dessa tio Woody Guthrie-inspirerade alster mer som en samling demos. Det är det som gör det så starkt. Springsteen gnyr och sjunger lite halvfalskt här och där, men låtarna, och framför allt texterna går rakt in i hjärtat. Frågan är om Reason To Believe inte är en av hans bästa låtar nånsin. (OK) Elvis Costello and The Attractions: Imperial Bedroom (Columbia) Efter en inte alls oäven countryutflykt med albumet Almoust Blue återvände Costello till popmusiken. Det var också en mer komplex pop-Costello vi mötte, som med eftertryck visade att han nu var en låtskrivare och inte bara popkille. Stämpeln arg-ung-man började få vissa rundade kanter utan att för det minsta tappa dignitet. (AE) X: Under The Big Black Sun (Elektra) När sångerskan Exene Cervenkas syster dog i en bilolycka valde bandet att ta ut sin sorg den musikaliska vägen. Dom gjorde det med besked. Det här är amerikansk punk av allra finaste märke. John Doe och Cervenka låter som det äkta par de var – täta, frustrerade och småilskna – och Ray Manzareks produktion är av toppklass (för att vara 1982 alltså). Sorgset storslagen punk, om det nu finns nåt sånt. (OK) The Time: What Time Is It? (Warner) Terry Lewis, James ”Jimmy Jam” Harris III, Monte Moir, Morris Day, Jesse Johnson och Jellybean Johnson bildade tillsammans 80-talets första supergrupp (det förstod vi dock först tio år senare). Dessutom en manipulerande Prince som medproducerande skyddsling under namnet Jamie Starr på albumen. Klart det svängde. Men album nummer två som detta var, visade att The Time inte alls behövde Prince… för stunden i alla fall. På What Time Is It? blommade allt ut och Gigolos Get Lonley To kan dessutom vara en av de tio, vi skriver skönaste funksoulballader som överhuvudtaget gjorts. (AE) Gun Club: Miami (IRS) Jeffrey Lee Pierce (Gud signe hans själ) brann för sin musik, och frågan är om han nånsin brann mer intensivt än på Gun Clubs andra album. Det är som om han fruktar att varje ord, varje stavelse ska vara hans sista, och han sjunger med sån frenesi och utlevelse att man faktiskt är rädd att så ska bli fallet. Det blev det ju till slut, men dessförinnan hann Pierce lämna ifrån sig massor av fantastisk musik. Inte minst Miami, då. (OK) Luther Vandross: Forever, For Always, For Love (Sony) Luther kunde få vilken ”skitlåt” som helst att bli innerlig. Luther kunde få vilka banala texter som helst till att kännas desperat bedjande. Ja, det spelade liksom ingen roll, för Luther Vandross var en obotlig romantiker som trodde på och älskade kärleken i nöd och lust. Detta, hans andra album, var inget undantag. Inga hits att referera till men mängder av oerhört snygg poppig, slickad (funk)soul med dansanta inslag. Fan dog du så tidigt för… (AE) ABC: The Lexicon Of Love (Mercury) Man förstod det inte då, men så här i efterhand framstår Martin Fry mer och mer som ett geni. Och The Lexicon Of Love mer och mer som ett mästerverk i sin genre. Albumet låter som en greatest hits-samling, med den ena hitvarningsbehängda låten efter den andra, och med en Trevor Horn-produktion som låter fantastisk i en riktigt bra stereo. The Look Of Love och Poison Arrow hette de singellistframgångarna i realiteten, men det är petitesser. Hela albumet skriker HITS! (OK) Chic: Tounge in Chic (Atlantic) Ett av Chics mest underskattade och undanskuffade album (jo, de hade faktiskt ett par-tre sådana). Trots att det här fanns sådant som lediga och funklekfulla Hangin´, urvackra balladen When You Love Someone, dräpande melankoliska Hey Fool och sanslöst snygga och instrumentala City Lights med skön funkbas och en ettrig och vacker gitarrslinga. (AE) J Geils Band: Showtime! (BGO) När Rolling Stones gästade Sverige 1983 hade de med sig J Geils Band som support. Mick och Keith visste vad de gjorde – få band har högre partyfaktor än Pete Wolf och co. På denna makalösa liveplatta är det bara ett läge, t.o.m. när Wolf drar ner tempot i monologen som föregår Love Stinks. Full House Live, från 72 kanske är starkare, men stämningen på Showtime, inspelad inför en fanatisk hemmapublik, är fullt tillräcklig för att göra en utmattad vid en genomlyssning. (OK) Michael Jackson: Thriller (Epic) Jo, det är faktiskt så att detta album efter alla år uppvisar vissa trötthetssymptom. Ett tag trodde vi nog alla att Thriller var totalt odödlig. Så är det alltså inte. Ett par saker saggar duktigt idag och visst blir man emellanåt ganska less på Billie Jean. Men trots detta är det en viktig milstolpe beträffande det som vi så gärna vill beskriva som soulig och svart popmusik. Och höjdpunkterna känns fortfarande ändå mästerliga. (AE) The Clash: Combat Rock (Sony BMG) Men för de flesta är detta The Clash sista album, trots att det kom en platta till (Cut The Crap) där Strummer och Simenon kompletterades av tre mediokra rockers vars namn ingen kommer ihåg längre. Combat Rock var mer åtstramad än trippeln Sandinista (då underskattad, i dag övervärderad) men ändå med bredden och nyfikenheten intakt. Rock the Casbah, Should I Stay or Should I Go är i dag närmast mainstreamhits. Starkast är Strummers antiglobalistiska tribe-ballad Straight To Hell. (AL) Marvin Gaye: Midnight Love (Sony) Marvin Gaye tog steget in i 80-talets mer maskinella musikvärld med stor värdighet. Den musikaliska – och levnads – moderniseringscentrifug han genomgick avlöpte väl. Först med fina, dansanta och 70-talsknorrande In Our Lifetime. Sedan med eleganta Midnight Love som visade att maskinerna och han var kompisar och inte fiender. Albumet var inte ett av Marvins allra största stunder men det andades hoppfullhet, och sex(ual healing) och blev – fast det visste vi naturligtvis inte då – ett värdigt avslut. (AE) Kiss: Creatures Of The Night (Universal) Det enda Kiss-album efter 1980 som saknar stinkande spår. Kiss befann sig här vid ett vägskäl. De hade redan förlorat Peter Criss. Nu var även Ace Frehley ute ur bilden. Skulle de sminka av sig? Inte än. De tog in tre olika gitarrister: ”Vinnie” Vincent Cusano, Robben Ford och Steve Farris (Mr Mister) men satte ändå Ace på omslaget. Musikaliskt var plattan en motreaktion mot det pretentiösa konceptalbumet Music From The Elder. ”Vi hade krypskyttar som var beordrade att meja ner alla violinister som sågs närma sig studion” förklarade Gene Simmons finkänsligt. Plattan floppade men har i dag omvärderats. (AL)

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING