1990-talet. Alsace var regionen och kombattanterna i Tyskland hade inte samma renommé bland såväl konsumenter som skribenter. Ok, viner med markerad sötma, där var det 1:0 till tyskarna men i övrigt tog Alsace hem storslam. Världens främsta riesling var från Alsace, likaså pinot gris, gewurztraminer och till och med tyska Frankens signaturdruva silvaner (sylvaner i Frankrike) ansågs av många nå bättre resultat i Alsace. Kanske det hela hängde samman med att tyskarna inte riktigt tagit sina viner till en torrare nivå, något som är fallet idag, eller så var det helt enkelt en preferens från en majoritet. Alsacestilen var idealet.
Idag tror jag att man utan tvekan kan påstå att de flesta håller tysk riesling högre än alsacisk; den upplevs mer elektrisk i sin syra och renare, aningen slankare i sin struktur. Tyskarna har gjort en imponerande resa, det måste man ge dem, men har verkligen Alsace inte utvecklats de också? Och är det inte just mångfald vi söker?
Hipstertåget och den ständiga jakten på nytt resulterar inte sällan i att klassiska vinregioner hamnar i periferin när sommelierer och andra influencers världen över gärna skapar och bygger sin egen image. Och många har svårt att bygga sitt varumärke kring de mest anrika områdena då dessa allt som ofast är “tagna” av de etablerade sommeliererna som lagt grunden till sin ställning just på sådant som Bordeaux, Bourgogne, Champagne. Kanske också till viss del Alsace. Då smyger sig andra regioner in, ibland galet välförtjänt – tänk särskilt Jura som upplevt en oerhört efterlängtad boost – men nog händer det också att man inser varför vissa vinregioner helt enkelt är ganska okända?
Mera. Måhända Alsace som region fick extra stryk av att aromatiska druvor såsom gewurztraminer numer är mil från eftertraktat? Tantparfym typ. Även om druvan kan leverer de mest fantastiska vinerna till så många anrättningar. Blommiga viner, som gärna drar åt det parfymerade, upplevs inte fräscht längre och då konsumenten överlag inte associerar druvan med Tyskland, även om den har sina odlingar där också, så blir det Alsace som får backa. Och med det även andra druvor och stilar i den franska regionen.
Säkerligen gjorde chaptaliseringen sitt också. Det brukades säga att Alsace krävde chaptalisering ungefär vart tredje år. Den blev till sist kanske lite väl reflexmässig utan att ifrågasätta om det verkligen behövde tillsättas extra socker i vinerna. Idag är utvecklingen åter på väg åt rätt håll, delvis för att det skett en reaktion mot chaptalisering när det inte behövs men också för att regionen upplevt fler varma årgångar efter millennieskiftet jämfört med tidigare.
Summa summarum: blev Alsace tråkigt? För stabilt? Någonstans tror jag att regionen åkte på samma smäll som Beaujolais gjorde och delvis var det självförsakat.
Jean Frédéric Hugel besöker Livets Goda
Hugel i form av Jean Fédéric, besökte nyligen redaktionen och med sig hade han bland annat den fenomenala 2011 Grossi Laüe riesling (93 LGP) som nämndes inledningsvis. Ett vin som för ytterst modesta 399 kronor levererar imponerande spänstig, tät och vibrerande mineralitetsriesling där mognaden precis sakteliga inletts. Här bjuds det på stenfrukter i form av gröna äpplen men också vit persika, lime och blomsteräng. Och så då en skopa mineralitet. Lite bensinmack ovan på det också. Smaken är tät, levande och har såväl svala som lite tropiska inslag. Återigen är det växtläget som snackar högst och det finns en skönt rökig touch över det torra och syrapigga vinet.
Grossi Laüe är Hugel’s version av tyska Grosses Gewächs. Vinet kommer från de olika lägena som familjen har i det anrika Schoenenbourg-läget. Sydläget är en myriad av olika jordmåner och genom att blanda de olika lägena efter lagring så får Hugel en Grossi Laüe med stor komplexitet. Schoenenbourg är även läget där firman skapar sina främsta sent skördade viner, Vendange Tardive och Sélection de Grains Nobles.
Årgång 2011 är en varmare växsäsong i Alsace, något som kanske indikeras mer i de röda vinerna från Hugel. Likväl är det balans som är kännetecknet när Jean Frédéric skänker deras 2011 Grossi Laüe pinot noir (91 LGP). Årgången är den senaste att släppas från huset då man gärna lanserar sitt premiumröda när mognaden närmar sig. En tjänst som få vinhus i världen är villiga att erbjuda idag men som är värt en extra applåd. Konsumenten i centrum.
Här bjuds det på sedvanligt blek, men vackert ljus rubinröd och transparent färg. Bouqueten antyder begynnande mognad och jordgubbstonerna, undervegetationen och de fina fatnyanserna lirar otroligt snyggt samman. Dricks vinet svalt, precis så som en pinot ska serveras, så håller sig årgångens värme i skinnet. Smaken är härligt soldränkt utan att bli för mycket. Det är helt enkelt buteljerad sommar med jordgubbar och smultron i rikliga mängder, ackompanjerat av kryddig ek, tobak, kompost och pigg syra.
Grossi Laüe pinot noir hämtas från läget Pflostig, en kalkstensrik sluttning sydväst om Schoenenbourg och som även innehåller en hel del så kallad muschelkalk.
Under Grossi Laüe-serien så har Hugel sina Estate- och Classic etiketter där den tidigare är vassare frukt. Jean Frédéric visar sin 2012 Hugel Estate riesling (91 LGP) som trots snart sex års ålder fortfarande är härligt ungdomlig i såväl doft som smak. Dessutom med imponerande täthet och jodå, elektrisk syra. 261 kr känns i sammanhanget som ytterst humant för ett vin galet gott idag men med flertalet år kvar om man vill ha sin riesling med mer ålder.
Även riesling i Classic-serien, en 2015 Hugel Classic riesling (90 LGP) skänks, håller ställningarna med bravur trots att det är en årgång som går i värmens tecken. 179 kronor är inget att diskutera och de som föredrar mer tropik i sin riesling kommer digga det här stenhårt. Vill du ha mer svalhet så väntar du till 2016 lanseras.
Och så har Jean Frédéric, son till den framlidne Etienne Hugel, med sig en 2008 Schoelhammer riesling (93 LGP). Ett unikt vin för firman och som lanserades förra året. Den ekologiskt skötta parcellen består av 30 rader riesling i hjärtat av läget Schoenenbourg och i den utdragna, ganska svala växtsäsongen 2008 så producerade man 2,534 flaskor. “Vår Bourgogne Grand Cru” säger Jean Frédéric och man förstår honom. Det liksom svävar fram i gommen och syran är markerad. Finess framför rent kraft och avslutet bekräftar detta. På näsan ett ännu ungt vin inlindat i stenkross, rökighet – mineralitet helt enkelt – och först på andraplats kommer rieslingdruvans attribut. Örtigt, stenfruktigt, svagt blommigt. Klass!
Och så var det då den mest aromatiska av dem alla, gewurztraminer. Tre olika hälls där en av dem enbart har den som delvis komponent, den strålande Gentil som nu säljs i årgång 2016. Vinet har sannolikt aldrig varit bättre, något som också Jean Frédéric försiktigt nämner med ett illa dolt leende. Det är lätt att förstå familjens glädje över blenden där basen är pinot blanc och sylvaner men gewurztraminer, riesling, pinot gris backar upp och kompletteras av en liten mängd blommig muscat a petit grains. Gentil är blenden där minst 50% nobla druvor måste ingå till skillnad från den andra tillåtna mixe, Edelzwicker där detta krav inte finns. För mer information om 2016 Gentil, klicka på länken här som tar dig till artikeln på vår hemsida.
De rena gewurztraminer som vi provar är en sval och pigg 2014 Classic (89 LGP) och en solmogen 2009 Vendange Tardive (91 LGP). Bägge är älskvärda och lätta att ta till sig. Blommiga ja, tantparfym nej. Visst, syran är inte riesling men det här tjatet om att hög syra är ett kvalitetstecken börjar bli tjatigt. Gewurztraminer kompletterar riesling strålande och det finns många rätter där dess egenskaper är eftertraktade och där riesling fallerar. Mångfald. Den sent skördade Vendange Tardive har en högre restsockerhalt än vad som är normalt men det beror myclet på årgången som var generös. Likväl, 2009:an och en mogen Münster är en svårslagen kombo….
Hugel imponerar. Det är konsekvent, ärligt mot de olika växtlägena och det finns onekligen en husstil. Den är aningen mörkare än tysken och går måhända inte hand i hand med dagens trender där syrafräsighet väger tungt, men det finns ett smakdjup och en känsla av plats i vinerna som är värt mycket mer än hipphet. Dessutom aldrig någon avsaknad av fräschhet. Tidlöst och klassiskt helt enkelt. Och stabilt, stabilt som tusan. Alsace förtjänar bra mycket mer uppmärksamhet igen.
| Följ gärna Livets Goda och Whisky & Bourbon på instagram: @livetsgoda_magazine |